Halvdöd kom jag igår innanför dörren vid 18.10, efter en hård arbetsdag. Skynda skynda...! Jag lider dessvärre av nån form av tvångsförskjutning när det gäller packning. Jag kan liksom inte vara ute i god tid. (Jag vill tro att detta gäller endast vid ett sådant göra, men förmodligen går det hand i hand med min makalösa tidsoptimism.) Jag hade likt vanlig ordning tänkt göra "det sista" precis innan jag for iväg mot Arlanda. "Det sista" råkar dock ta kolossalt med tid i verkligheten jämfört med tanken.
Tvätta håret. Diska. FAN! Var tvungen att betala en räkning. Kunde inte vänta en dag längre med att betala för då kommer man & knackar på min dörr & hämtar mina möbler. (Jag lägger gärna undan räkningar, syns dem inte så finns dem inte?) Satte på datorn. Skynda skynda! Datorn segade...Klockan blev 18.20...18.33. Färdig & fattig!
Nästa! Dusch. Tvättade, gnodde & gned. Var klar till 18. 50! (Snabbdusch). Skållade mig ena sekunden & halkade på duschdraperiet den andra. Trots detta, överlevde jag. Till vilket som borde vara..Allas glädje!
Disken. Ett berg av disk som jag länge försökt förtränga & skymma var jag nu tvungen att ta itu med. (Om man lägger en wokpanna över diskhon så ser man inte hur mycket disk som döljer sig där under & åter igen, syns den inte så finns den inte!) Min wokpanna råkar dessvärre vara den största av wokpannor i världen, för där under fanns mer disk än jag någonsin kunnat ana till min oerhörda förtvivlan. Jag diskade, på ett sätt jag trodde var effektivt, det visade sig dock vara mest aggressivt när två glas slogs i kras.
Tvätta håret. Diska. FAN! Var tvungen att betala en räkning. Kunde inte vänta en dag längre med att betala för då kommer man & knackar på min dörr & hämtar mina möbler. (Jag lägger gärna undan räkningar, syns dem inte så finns dem inte?) Satte på datorn. Skynda skynda! Datorn segade...Klockan blev 18.20...18.33. Färdig & fattig!
Nästa! Dusch. Tvättade, gnodde & gned. Var klar till 18. 50! (Snabbdusch). Skållade mig ena sekunden & halkade på duschdraperiet den andra. Trots detta, överlevde jag. Till vilket som borde vara..Allas glädje!
Disken. Ett berg av disk som jag länge försökt förtränga & skymma var jag nu tvungen att ta itu med. (Om man lägger en wokpanna över diskhon så ser man inte hur mycket disk som döljer sig där under & åter igen, syns den inte så finns den inte!) Min wokpanna råkar dessvärre vara den största av wokpannor i världen, för där under fanns mer disk än jag någonsin kunnat ana till min oerhörda förtvivlan. Jag diskade, på ett sätt jag trodde var effektivt, det visade sig dock vara mest aggressivt när två glas slogs i kras.
19.15... SHIT! Panik började krypa sig på & blodet rusade i kroppen. Jag sprang fram och tillbaka likt en vettskrämd ekorre. Jag började tappa kontrollen, efterföljande kvart var det kaos i min hjärna, ungefär så här: Hämta den, lägg ner den, oh, denna vill ja ha med mig, inte den, eller..? Jo, ner med den. Neeej! Den får inte plats, denna då. Ahh, tryck tryck tryck, såja, nästa. I med den, ner med nästa. Usch. Vad är detta egentligen? Skor! Ghaaa...DET FÅR INTE PLATS!! Här fick jag ett anfall & skrek vulgära, tourettiga, obscena ord. Könsord!...Ompackning följde!
Brillor. Check! Plånka. Check! Nycklar. Check! Biljett. Check!
19.35...CRAP! Tre påsar skräp måste slängas innan jag kan ge mig av. 19.45 rusar jag ner mot T-banan & grus skvätte på sidorna om hjulen på satväskan. Jag hann med ett tåg mot T-Centralen vid 20:00, när jag klev på var jag illröd i fejjan & kroppen darrade som ett asplöv av stress. Jag mådde illa. Jag skulle åka med Arlanda Express, men när gick det? Åhhh..Skynda skynda! Väl framme på T-Centralen lurar min trötta hjärna upp mig vid fel utgång. SKIT! Vart var jag nu då? Jag slet upp mig själv & väskan för den längsta rulltrappan i hela bygget & när jag kom upp, helt färdig, hånflinar ett par äckliga turteduvor mot mig där dem sitter i godan ro & äter sin onsdagsstek vid en närliggande uteservering. Dem dödade jag...Med blicken!
Jag hade för stunden ingen aning om vart jag befann mig. Jag var borta, labil & lynnig. Insåg att jag skulle bli tvungen att utsätta mig själv för förnedringen...Att behöva fråga om vägen...Jag la till min värsta bonnadialekt & frågade den äldsta människa jag kunde hitta om vägen till Centralstationens ingång. Då gav hon mig ett finger i höger riktning. Jag lyfte huvudet en aning & såg då, vad jag kan tänka är Stockholms största skylt. CENTRALSTATION. Åhh..Typsikt! Varför höjde jag inte huvudet liiite tidigare? Mot Arlanda Express. Skynda! När jag kom fram till biljettluckan var det 3 min till tåget skulle avgå. Det blev en uppskruvad, stressad diskussion mellan mig & kassörskan. Var i det läget nära ett stortjut! Fick snabbt min biljett & hoppade på tåget. Hann komma in & sätta ner väskan, sedan stängdes dörrarna. PHUE! Nu tänkte jag återhämta mig 20 minuter. Ta ett par djupa andetag & försöka få tillbaka min hjärnfunktion. Radio på mobilen, tänkte jag. Bästa avkopplingen nu. Den enda helveteskanalen jag fick in var P4. Hockeymatchen mellan Skellefteå & HV71. Jag stängde av.
Nu var jag äntligen påväg. Lugn. Var mer skulle kunna hända? Jag kom fram till Arlanda. Checkade in (fick välja plats bland dem som återstod, ett led i inchecket som jag sällan brukar få göra då jag bokar biljetter i sista stund) gick genom säkerhetskontrollen. Allt gick vägen. Strålande! Jag var framme precis i tid & behövde bara vänta i 15 minuter innan det var dags. "Go to gate". Skönt, tänkte jag. Snart hemma!
Jag kliver på flyget och traskar frammåt, 14F. Fönserplats. Underbart, är min tanke. Tills jag blir varse att 14F är fönsterplatsen...Precis vid vingen. AV ALLA platser jag kunde välja, har jag valt fönsterplats vid vingen. FAN! Sätter mig till rätta. Vinge eller ej, jag var snart hemma. Snart snart snart! Efter en stund kryper en olustig känsla på, varför har vi fortsatt inte lyft? Vad är det NU DÅ?! Min tanke avbröts när en manlig flygvärd kom ut i planets mittgång. Hjälp! Vad lik han är Johnathan "John" Locke i e v i g h e t s s e r i e n LOST! Här börjar jag känna en enorm oro. Detta bådar inte gott. Piloten slår på sin mick. Vi blir informerade om ett tekniskt fel, som dessvärre kommer ta en stund att få rätt på. Vi syns inte på radarn. HJÄLP! Detta är som dömt att misslyckas. Flygvärden liknar John & vi syns inte på radarn. Det skriker LOST om hela situationen & nu börjar jag se hela händelseförloppet framför mig i huvudet. Vilka har jag pratat med. Det var nått skumt med mannen i dem höga stövlarna som klev på innan mig. Vi kommer krascha, ingen kommer veta vart vi är. Någon har ett sju helsickes sifferminne. Som en tillfällighet satt en kvinna snett framför mig i väntan & löste ett Soduko. NEEEJ! Jag kommer tillbringa min närmsta framtid på en tropisk helvetsesö & försöka överleva onaturliga monster. Detta planet var min död. Jag ville för allt i världen hem. Men inte med detta planet. När jag var nära på att ta mitt pick & pack och springa, säger piloten att vi måste gå av, felet går inte att få bukt på. Flygplansbyte. Min räddning! I den stunden var jag slutkörd & det lät mer välbetänkt att gå av planet än att springa. Min hjärna var inprogrammerad. HEM!HEM!HEM!HEM!HEM!
1 & 1/2 timme försenade. Men vad gjorde det?
Värden "John" & den vänliga värdinnan bjöd ju på te/kaffe...Som plåster på såren!
Det tackar jag varmhjärtligt för!
Nu var jag äntligen påväg. Lugn. Var mer skulle kunna hända? Jag kom fram till Arlanda. Checkade in (fick välja plats bland dem som återstod, ett led i inchecket som jag sällan brukar få göra då jag bokar biljetter i sista stund) gick genom säkerhetskontrollen. Allt gick vägen. Strålande! Jag var framme precis i tid & behövde bara vänta i 15 minuter innan det var dags. "Go to gate". Skönt, tänkte jag. Snart hemma!
Jag kliver på flyget och traskar frammåt, 14F. Fönserplats. Underbart, är min tanke. Tills jag blir varse att 14F är fönsterplatsen...Precis vid vingen. AV ALLA platser jag kunde välja, har jag valt fönsterplats vid vingen. FAN! Sätter mig till rätta. Vinge eller ej, jag var snart hemma. Snart snart snart! Efter en stund kryper en olustig känsla på, varför har vi fortsatt inte lyft? Vad är det NU DÅ?! Min tanke avbröts när en manlig flygvärd kom ut i planets mittgång. Hjälp! Vad lik han är Johnathan "John" Locke i e v i g h e t s s e r i e n LOST! Här börjar jag känna en enorm oro. Detta bådar inte gott. Piloten slår på sin mick. Vi blir informerade om ett tekniskt fel, som dessvärre kommer ta en stund att få rätt på. Vi syns inte på radarn. HJÄLP! Detta är som dömt att misslyckas. Flygvärden liknar John & vi syns inte på radarn. Det skriker LOST om hela situationen & nu börjar jag se hela händelseförloppet framför mig i huvudet. Vilka har jag pratat med. Det var nått skumt med mannen i dem höga stövlarna som klev på innan mig. Vi kommer krascha, ingen kommer veta vart vi är. Någon har ett sju helsickes sifferminne. Som en tillfällighet satt en kvinna snett framför mig i väntan & löste ett Soduko. NEEEJ! Jag kommer tillbringa min närmsta framtid på en tropisk helvetsesö & försöka överleva onaturliga monster. Detta planet var min död. Jag ville för allt i världen hem. Men inte med detta planet. När jag var nära på att ta mitt pick & pack och springa, säger piloten att vi måste gå av, felet går inte att få bukt på. Flygplansbyte. Min räddning! I den stunden var jag slutkörd & det lät mer välbetänkt att gå av planet än att springa. Min hjärna var inprogrammerad. HEM!HEM!HEM!HEM!HEM!
1 & 1/2 timme försenade. Men vad gjorde det?
Värden "John" & den vänliga värdinnan bjöd ju på te/kaffe...Som plåster på såren!
Det tackar jag varmhjärtligt för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar