Dessa alster finnes framme. Jadå, sedan den dag jag kom hem med dessa i famn, har mamma haft dem framme till beskådning. Jag måste medge att det känns oerhört ärofyllt.
Jag kommer ihåg då hon lovordade mig, jag hade talang, så fina dem var. "Har du gjort dessa alldeles själv?" frågade hon mig med ett mjukt leende över hela anstiktet och rosafärgade kinder. Jag var stolt & nöjd. Min syslöjdslärarinna, hon gillade dem inte, hon frågade mig tre gånger hössterminen i trean, om jag verkligen inte ville prova och gå träslöjd istället. Men vad hon tyckte gjorde ingenting. För mamma, hon tyckte dem var fina.
Ioförsig har jag till viss del ifrågasatt hur pass sanningsenliga mina föräldrar är i sådana här frågor nu på senare år. Vad måste dem egentligen säga, och vad måste dem göra för att rädda en ifrån smärta och sorg. Jag har ju fått veta att man bytt ut husdjur som dött, till något annat identiskt sådant. Men det var ju bara för att jag skulle slippa all lidelse av en svunnen gås, och inte ifrågasatte man som 11-åring om det verkligen verkar troligt att en gås lever i 5 år om den vandrar fritt i trädgården dag och natt, när det mest närbeliggande är en stort mörk skog, där både räv, mink, järv & varg kämpar för sin överlevnad & snikit smyger runt i jakt på lätt fångst.
Men jag menar. Nu var det ju endå 6 år sedan jag flyttade ur huset hemma på landet. Hade det inte vart för att dessa alster är jävligt snygga, så hade hon nog banne mig slängt in dem i den där mörka garderoben för saker som man fått, som man helst inte vill ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar