Lagom till Amanda & jag kom fram till hållplatsen där vi vanligtvis hoppar av tvärbanan hade vi fallit i fullständig tröttma & genom att ge varanda "jag-orkar-inte-ens-lyfta-mitt-lillfinger-blicken" satt vi kvar.. I tystnad. Våra gäspningar avlöste varandra & först när tvärbanan anlände Liljeholmen började vi föra en enklare konversation om hurvida vi skulle gå in på Hemköp i Vällingby eller ej.
Vi tog ett beslut, baserat på "äta bör man annars dör man" & det faktum att det som fanns hemma var en skrumpen tomat.
Väl i Vällingby traskar vi stillsamt in på Hemköp. I samma ögonblick som jag entrade butiken kände jag att det var ett felaktigt beslut. Jag blev stående med ett förvånat ansiktsuttryck i säkert en minut, var tvungen att försöka ta in vad det var som hände där, precis innanför dörrarna. Visst har man förr vart med om att det är mycket folk i en matbutik, helt galet mycket folk, knökafullt med folk, Ja, till och med överhövande mycket folk. Men aldrig förr har jag sett så mycket människor i en matbutik på en och samma gång. Det myllrades fram och tillbaka, bananer slängdes till höger och vänster, det bråkades över det sista paketet kaffe till kampanjpris och ägg for i golvet, diskarna var tomma och hyllorna utplockade. Barn skrek, vuxna skrek, personal skrek. Min instinktiva tanke var "spring här i från, SPRING!" Men det var samtidigt lite fascinerade att bejaka.
Att jag skulle lämnat butiken omedelbart som jag först tänkt visade sig som mest tydligt när jag kom till det moment de flesta gör innan de lämnar butiken, nämligen "betala". I detta fall. Köa. Inte köa som i köa när man ska ta ut pengar, inte köa som vi skulle gjort om vi stod i kön på våningen under, inne på Coop, inte köa som i köa till en bajamaja på festival. Här snackar vi KÖA! KÖA SOM I ATT KÖA HELA JÄVLA DAGEN! & ja, man kan ju tycka att jag får skylla mig själv när jag gick in från första början, och det ligger det ju i en hel del i, men nu tog jag ett felaktigt beslut och när jag väl tagit min korg och armbågat mig in i massan så fanns det liksom ingen återvändo.
En liten krokig tant i lila basker tittade i min korg som var fylld till knappt hälften. "Det är klubbdag idag, idag ska man träffas här och ha det trevligt, det gör det ju svårt för folk som bara tänkt handla lite granna det". Tack för upplysningen!
Efter mig i kön stod det en kvinna/ en mamma som var fruktansvärt stressad för hennes två barn hade gett upp. Hon svor och gapade och tjoade på det ena stackars barnet som envisades med att lämna kön för att gå och plocka i sig munsbitar som hamnat på golvet, när denna högljudda kvinna för tredje gången körde in barnvagnen i min högra ankel, då bestämde jag mig för att göra hennes liv ännu lite mer mödosamt för en stund.
Då jag kom fram till kassan började jag kallprata med kassörskan som faktiskt var överraskande glad och trevlig trots detta kaos, vi pratade lite om väder & vind, sedan började jag ställa lite frågor om kundkortet. Hon besvarade glatt mina frågor. Då jag plockat på mig ett par varor som var nedsatta till förmån för medlemmar sa hon plötsligt "Du kanske vill skaffa ett kort nu, jag kan hjälpa dig så drar jag av lite på summan här?". Jag sneglade över axeln & om blickar kunde döda hade jag inte längre vart vid liv. Den redan arga modern såg nu väldigt arg ut. "Gärna, vad behöver jag göra?", sa jag. Jo, du kan skicka ett sms till "Hemköp bonus" så ska du få ett sms tillbaka. Det brukar bara ta några minuter. Jag log, vågade inte titta över axeln igen. Efter att ha köat ungefär HURLÄNGESOMHELST, lät jag mig alltså ta hela 7 minuter i godan ro väl framme i kassan.
Hemköp, en vanlig enkel onsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar