Vendetta - Jag drar ett streck!

Jag är som ni kanske förstått numer en obotlig periodare när det kommer till att röra på mig... som i att träna... som i att flytta fötterna fortare framåt än när man går sakta. En gång i mitt liv har jag varit så där riktigt vältränad och sedan dess har jag tänkt att det inte var så länge sedan och så har jag ojat mig över hur fort man kommer i dålig kondition. 

Men i samband med att jag idag råkade hamna precis framför tåget av de nyblivna livstörstiga studenterna som sjöng om lyckliga dagar, som om jag var deras ledsagare, började jag fundera. För några minuter kändes det nästan som om det var min hela livstid sedan jag tog studenten, vilket var ganska obehagligt. Det är... Nej! Jag kan inte skriva det, för det ger mig en så skräckinjagande känsla. Tryckande. Spänningar i kroppen. Kräkreflex. Det är i alla fall snart tvåsiffrigt länge sedan jag tog studenten. 

Där och då, när jag kom på det. Att det var så länge sedan. Kom jag också på att det nog var bra mycket längre sedan än jag försökt inbilla mig, då jag var på-riktigt-vältränad. (Lite slog det mig nog av att jag fick akutstanna och andas efter att ha sprungit ifrån studenttåget) När jag lätt kunde jogga en mil utan att vara vit som ett lakan i ansiktet eller få vanföreställningar. Det var ju e.v.i.g.h.e.t.e.r sedan. Vilket ger direktförklaring till varför jag nu för tiden får sammandragningar/kramp i vaderna och har kronisk träningsvärk. 

För jogga, det har jag nämligen ägnat mig lite åt senaste "perioden". Det är en sån grej som maler i huvudet på mig så här i försommaren. Som ett tvång. Måste ut och jogga. "Alla" gör ju det? Folk springer fram och tillbaka, till höger och vänster, upp och ner. I lite kläder, mycket kläder, inga kläder. "Alla" pratar om hur skönt det är? Att ge sig ut och jogga när de är ljust länge på kvällarna och varmt och nyasfalterat och det doftar av hav och äng. Ja. Så underbart.. Det eventuellt skulle kunna vara i ett annat liv!  

Inte nog med att jag få hantera efterskalven och krämporna rent kroppsligt. MEN VAD MED ALLA FÖRBANNANDE FLUGOR!?

Jag vet inte hur andra gör när de joggar men för att jag ska överleva krävs att jag håller munnen så öppen att käkarna snart hoppar ur led pga att luft ska kunna flöda rikligt. Visst blev vi nyligen uppmanade att börja äta insekter! Om jag gör? Ja då, handuppräckning på den! 

Fy fan vad flugor jag svalt senaste veckan. Det sägs att "lite skit rensar magen" men om inte jag inom snar framtid lider svårt av magsjuka eller börjar släppa väder av dess like då är det banne mig rent av ett under. 

Senast i torsdags var jag ute på en tur och efter att jag svalt x-antal flygfä satte sig en flugjäkel på tvären. Verkligen BRUTALT att känna vingslag i svalget. Har druckit mängder i hopp om att få bort den men jag anar att jag fortfarande går omkring med flugkadaver i strupen. 

Jag blev nöd till att googla... "Flugor hatar..."

Och...! 

... Ränder! De hatar ränder och avskyr  verkligen ränder i svartvitt. Zebran är alltså randig för att slippa flugorna. Men så finurligt! Så det som ska komma att rädda sommaren och de periodiska joggingrundorna är: 

              Att införskaffa jumpsuit.

              ... och måla om huset!